21

Idag fyller jag alltså 21år. Det innebär inget speciellt egentligen förutom om jag hade varit i USA fördå hade jag kunnat komma in på klubbar nu. Men förutom att det är min födelsedag idag så har min pappa namnsdag och det är farsdag... Jag minns när jag fyllde 10 år och det sammanföll med farsdag. Jag var lite tjurig och tyckte precis som många andra barn i den åldern att den dagen skulle vara min och inte någon annans. Idag är jag glad att jag och pappa hade den dagen tillsammans då det vara den sista födelsedagen han var med mig. 
 
Jag har verkligen en hat-kärlek till den här dagen. För jag älskar min pappa mer än någon kan ana och jag skulle kunna fira det faktum att han var min pappa varje dag. Men jag saknar honom också så otroligt mycket vilket gör att alla bilder och all reklam och alla texter i socialamedier gör så ont att se för det påminner mig om den sista farsdag jag hade med min pappa fokuserade jag bara på mig och inte på honom. Det låter säkert otroligt töntigt men det är sådana små saker som gör ont idag. Alla de stunder man inte fokuserade eller prioriterade tiden med honom för att ens ego ville att det skulle handla om mig. Det har gjort att jag idag försöker se till vad är det som kommer vara viktigt för mig i nuet. Jag tror att det är viktigt att öppna ögonen och se allt som händer här och nu och inte bara fokusera på vad som komma skall och i det bara följa vad ens ego vill accomplish framöve.
 
Men något som känns helt sjukt är att det bara är FEM veckor kvar till jullov?! Det är i princip inget. Vilket känns läskigt men också skönt för då är det inte så lång tid kvar tills jag får träffa Musse. Jag saknar honom varje dag.. Musse är så otroligt viktig för att jag ska funka som människa och kunna komma ner i varv men också för att kunna lindra ångesten. Den hunden är typ magisk och snart får jag träffa honom igen.
 
 

Perspektiv och så vidare

Just nu sitter jag och väntar på flyget som ska ta mig från Luleå till Arlanda. Den här veckan har jag alltså spenderat i Piteå hos Igor vilket var otroligt skönt att få komma iväg lite och få lite distans och få lite ny energi och inspiration. Det är nyttigt tror jag att variera sitt klimat och vad man gör för att på så sätt få lite perpektiv och kunna uppskatta nya saker då ögonen och synfältet har fått öppnats upp och kan ta in andra delar i vardagen som i vanligafall kanske faller i glömska då synfältet blir smalare och smalare genom alla rutiner och vardag. Man vet hela tiden vart man är påväg och har därför inte synfältet tillräckligt öppet för att se allt som händer runt omkring. Så blir det för mig när jag hamnar i min dansbubbla och då är det nyttigt att kliva ut ur den en liten stund för att kunna vidga den och hitta mer vägar att nyttja den på maximalt sätt. 
 
Jag har alltså bara 1,5 månad kvar på första terminen vilket känns konstigt och skönt och lite läskigt på samma gång. Jag har nog inte riktigt förstått först nu att jag faktiskt är påväg att förverkliga den dröm som hela tiden har kännts så långt bort. Jag har tagit mig dit jag ville utan att vara helt medveten. Väldigt konstigt men det är nog det livet är, konstigt. Ja om man kollar på hela världen så är allt konstigt. Allt är ju bara massa relativiteter som vi följer slaviskt. Tänk vilken makt en relativitet har. En relativitet är något som ger en falsk trygghet men som alla vill ha. Det är lite som en trygghetsdrog. 

När livet bara är...perfekt

Den här människan har gett mig så mycket genom att bara vara han och älska mig för hur jag är. Han har gett mig så mycket insikt om mig själv och andra perspektiv. Han är den jag ser upp till och älskar mer än jag någonsin trodde att jag kunde. Han är den som jag faktiskt kan se mig själv bli gammal med utan att få panik över hur långt livet är. Han har på något konstigt sätt påverkat mig till den grad att jag vill ha ett längre liv än till 35år. Han är den jag älskar oavsett hur arg eller ledsen jag blir på honom. Han finns där och lyssnar och det bästa av allt är att han säger att han är min.

Hur gick det till? Jag vet inte.. av någon anledning fick jag känslor till en människa som jag aldrig trodde att jag kunde få. Även det faktum att jag fick så starka känslor för någon annan än min hund är otroligt. Vad hände? Hur hamnade jag i detta som många drömmer om? Jag vet inte. Jag vet bara att detta är den bästa tiden av mitt liv.


En tankeställare och ett stort TACK!

I morse när jag slog på nyhetsmorgon var det första jag möttes av "terroristatack i Turkiet ". Det knöt sig i magen och jag insåg att det betyder att massa människor idag upplever den mardrömsdagen jag upplevde för 10år sen. Skillnaden är att det var en olyckshändelse medan det som hände inatt var planerat och arrangerat och hade inte behövt hända. Just idag så tänker jag inte på offren utan på deras anhöriga som precis blivit skadade för livet. Inte enbart på grund av vetskapen att de aldrig mer kommer träffa deras bortgångna utan även att deras tro om människor kommer att ifrågasättas. Hur kan man planera att utsätta så många för denna smärta? Varför är människan så opålitlig och självisk? Jag kan tänka mig att dessa frågor rusar genom deras huvud om och om igen. 

Samtidigt som jag blir otroligt arg på att detta sker frekvent är jag samtidigt otroligt glad och tacksam efter att ha läst alla fina kommentarer jag fick igår på mitt tidigare inlägg. Det gör att jag vet att det finns otroligt många fina och hjälpsamma människor också här i världen. Jag blir alldeles varm när jag tänker på hur jag i alla hast satte mig för att bara få skriva av mig innan jobbet i hopp om att min mamma och mina kompisar skulle se. När det sen visade sig att inlägget skulle få över 1000 sidvisningar och massa fina kommentarer blir jag hoppfull om människans förmåga i att känna sympati och empati. Fortsätt att vara ni för ni är bäst!

Puss och kram och tack för allt! 

10 år senare

 

För 10 år sedan vändes hela mitt liv upp och ner. För 10 år sedan trodde jag att jag alltid skulle bo i Duvberg med båda mina föräldrar och att allt skulle vara precis så som vardagen hade sett ut under mina första 10 år i livet. Men kl.06.00 för 10 år sedan tog mitt liv en hel omvändning för det var då jag blev väckt hemma hos min bästa vän av hennes mamma med orden "du måste vakna, din pappa är allvarligt sjuk och ligger på sjukhus i Umeå och din farmor och farfar kommer och hämtar dig om en kvart". Jag minns att jag tänkte att det här inte kan vara sant men ändå klev jag upp och gjorde mig i ordning för att möta min värsta mardröm. Jag minns även att vi var helt tysta när vi väntade på att jag skulle bli hämtad och efter det är det helt svart. 

 

När vi väl kom fram till Umeå och klev in det rum där Mamma, Momma, Lisa och Anders satt så förstod jag att detta inte var ett skämt. Jag ser fortfarande bilderna i huvudet av alla rödgråtna blickar som mötte oss i dörren och som brast ut i mer gråt när vi klev in. När jag satte mig bredvid mamma så brast det och jag förstod att det verkligen var sant. Det var också då jag fick reda på att det inte var sjuk han var utan att han hade varit med om en arbetsplatsolycka. En olycka?! Så han är skadad? Allvarligt skada?! Det var frågorna som rusade igenom mitt huvud och det var också de jag fick svar på när en utav läkarna kom in och hade även med sig en kurator. De orden som det sa ekar fortafarande genom mitt huvud "det är inte frågan om han ska dö utan när". Då förstod jag att min pappa inte kommer att följa med mig hem igen. 

 

Var enda sekund jag fick vara i samma rum som honom tog jag. Jag satt bara där och grät otröstlig och förtvivlad. Den känslan av hjälplöshet och frustration var outhärdlig och den sitter fortfarande kvar. Att sitta bredvid och titta på när din stora idol och varmaste trygghet i livet dör framför ögonen på dig är inget som jag önskar någon annan. Att veta att jag inte kunde rädda honom utan att det ända jag kunde göra var att se honom lida mot en självklar död. Än idag så rusar bilderna igenom huvudet på när han låg där med respirator och hela hans kropp skakade på grund av den höga febern och känslan av hur varm han var när jag kramade honom utan att han kunde krama tillbaka sitter som fast etsat.

 

Jag minns den natten då han dog och vi skulle sova på hotellet som låg bredvid sjukhuset. Den smärtan som ilar genom hela kroppen gjorde att jag ville bara dö. Jag ville inte leva utan min hjälte och stora förebild och bästa kompis. Det livet gjorde för ont.

 

Dagen där på fick vi ta ett sista farväl av honom men den här gången var han död. Han var allt annat än det han var för mig. Han var kall, blek och hård. Min pappa var den varmaste och den mest färgsprakande själen i världen. Jag kommer ihåg att han hade ett utav min pärlarmband på sig fast som en ring eftersom jag ville att han skulle ha det så att han kunde minnas mig om vi någon gång skulle ses igen. För då förstod jag inte innebörden i ordet Aldrig. Jag förstod inte att aldrig var något definitivt. Jag förstod heller inte att det aldrig blir någon nästa gång och då hade jag fortfarande en tro eller i alla fall ett hopp om att det kanske finns något efter det här livet som gör att vi kan träffas och dansa och ha roligt igen. På grund av det så vet jag att jag tyckte att det var en lättnad när jag såg att han log lite trotts att han var död för det gav mig hopp om att han kanske åtminstone är lycklig där han är nu. 

 

 

Allt det här gör fortfarande fruktansvärt ont och många gånger så ont att livet känns outhärdligt långt. Men skillnaden idag och för 10år sedan är att jag har hittat fler värktabletter som hämmar smärtan för en stund i form av otroligt fina relationer. Om jag inte hade haft alla fina människor runt omkring mig hade jag nog följt efter min pappa ganska fort där efter. Men på grund av att fler människor och djur kunnat visa mig världens alla färger och allt som finns att upptäcka har jag valt att stanna kvar och insett att jag är nog inte riktigt färdig än. Jag har lite kvar att avsluta i form av det min underbara pappa hade på börjat.

 

För ett par månader sen såg jag en film som slutade i form av en dikt som jag anser var väldigt träffande:

Weeping willow with your tears running down, Why do you always weep and frown, Is it because he left you one day, Is it because he could not stay, On your branches he would swing, Do you long for the happiness that they would bring, He found shelter in your shade, He thought his laughter would never fade, Weeping willow stop your tears, There is something to calm your fears, You think death as if you forever part, But I know he'll always be in your heart.
 
 
 

 
 
 

infekterad fot osv.

Nu är det bara 2,5 vecka kvar tills året är slut och vår fina klass kommer splittras. Vad gör jag av en av dessa tre veckor? Jo, jag ligger i sängen med feber och en infektion i foten... ibland så suger livet ganska hårt. Allt jag vill just nu är att träna med dessa människor och bara njuta av den lilla tid som vi har kvar som klass (jag kommer gå här nästa åt också men inte alla). Sen känns det surt att jag ska bli sjuk nu när det bara är TRE VECKOR kvar till käkoperationen. Så nu finns inget annat val än att vila och bli helt frisk. 


Såhär känns det just nu 👧🔫

POWÁW

Nu går det fort. Om två veckor har vi premiär av POWÁW vilket är helt sjukt. Men det känns jättekul och det ska bli så sjukt roligt att få gå upp på scen igen. Jag kan rekommendera alla att komma och se den för den är riktigt bra. So don´t miss it!

Alla har ledigt förutom dansarna för de har inget liv

Hello peps! Den här veckan har alla på skolan sportlov förutom oss. Vi kom överens om att ha två veckors påsklov istället vilket jag kommer uppskatta mer när vi väl är där. Men det blir en annan känsla att gå i skolan när inga andra är där. Det är inte samma energi på något sätt. Sen har vi haft en tuff vecka hittills och än är den inte slut. Vi går i skolan 8-17 och då dansar vi 7h och resten lunch och träningslära. Så mycket dansar vi i vanliga fall också men nu har vi jobbat väldigt mycket projekt och det sliter på både kropp och psyke på ett helt annat sätt. Man gör inget liksidigt och sen kräver det otroligt mycket konsentration eftersom verken bygger på vår energi och våra impulser. Men även fast jag är jättetrött och har as ont i kroppen så går det ändå bra då klassen är så himla fin och stöttar varandra utan att egentligen säga så mycket utan bara genom att vara där och göra sitt bästa med en positivenergi som är lätt att dras med i.

Just nu går det framåt i utvecklingen vilket känns skönt att man kan hitta så mycket nytt och kunna använda sig av det på ett naturligt sätt. Så även fast kroppen känns som något som katten släpat in så kan man ändå hitta nya saker och inte fastna bara för att lederna värker. 

kort och konsist

Nu är jag tillbaka i Härnösand igen efter ett sjukt underbart jullov och det känns riktigt bara att komma igång igen och få lite rutiner. Rutiner är inte något som existerat på lovet varken mat sömn eller träning.. Men nu är jag tillbaka så då lär det nog ordna upp sig. Idag så hade vi bara yoga och projekt vilket inte är så bara men ändå skönt med halvdag såhär i början. En mjukstart för kropp och själ känns aldrig dumt.

Jag och Ellen sitter här och försöker knåpa ihop en redovisning om dansnotation vilket går väldigt tugnt då ingen av oss är motiverad... men vi har iaf bestämm vad vi ska prata om och lite sådana saker.

långhelg!

Hemma! Att vara hemma är bland det skönaste som finns. Man får gosa med Musse, sova i sin egen säng och umgås med massa efterlängtade människor. Hur underbart är inte det?! Som nu ligger jag här med min älskade Musse i sängen och bara myser. 

Igår hade vi redovisning av våra solon och trios och duetter för några från Norrdans och Wilson.  Det var så himla kul! Det var bra stämning och jag fick bra feedback och vet lite saker jag ska experimentera med. Även att det var sista grejerna innan långhelgen känns bra. 

Min förkylning däremot den är inte så himla bra... den blir bara värre och värre. Känner mig tjock i huvudet och ont i halsen och allmänt slö. Det är tur vi är lediga nu.

Sjuk?!

Idag är det söndag och jag vaknar med en torr hals! Ni vet så där så man bara sväljer och sväljer men det blir bara torrare och torrare. Jag kan inte bli sjuk nu! Finns ingen tid eller plats för det. Ååh... Men något som är positivt är att jag fått en läkar tid för magen bär jag åker hem nästa helg! 

I onsdags fyllde jag 19 år. WTF! 19 år vad hände jag känner mig inte så gammal. Jag känner mig inte vuxen eller myndig överhuvudtaget. När jag kollar mig själv i spegeln ser jag mig själv som max 16 år. Helt sjukt vad tiden går fort. 
 Jag hade iaf en jättebra födelsedag med en bra dansdag och sen tittade vi på genrepet på Figaros Bröllop som scenisksång sätter upp och efter det åt vi kladdkaka med hallon och grädde. Det kunde inte bli bättre helt enkelt.

Tarmproblem men livet leker

Jag hatar min kropp just nu.. eller nej jag hatar mina tarmar! De är kaos. Det finns liksom ingen hejd på dem. När de vägrar funka så blir det kaos i resten av kroppen, jag är trött och seg... men i övrigt funkar den bra vi tar oss framåt. Det känns som jag börjar hitta ett stabilt sätt att ta sig framåt på, mentalt sett alltså. Jag känner inte av den där flackande utvecklingskruvan utan det går stadigt uppåt.

Om en vecka typ åker jag hem för lång helg fredag-måndag! Hur skönt?! Sen blir det två köttiga veckor med Israel vilket är hur underbart som helst. Jag är så jävla taggad. Det ska bli så kul och se hur det känns att dansa för honom nu efter att ha utvecklats i 2 månader. Livet känns pretty awesome nu vill säga. Förutom tarmarna som inte vill samarbeta men det ska jag kolla upp nästa fredag då vi har lång helg. Så det löser sig eller ja. 

Det fick bli en bild från när vi drack glögg och myste på här på Uttern. Hur stark är vi inte då?! 😂

Så fucking värt

ÄNTLIGEN!!! Nu sitter jag på tåget hem för höstlov. Det känns så otroligt skönt. Hela veckan har jag bara gått och längtat efter att få åka hem och gosa med Musse och träffa familjen. Idag har hela dagen gått ut på att uthärda tills jag skulle åka hem. För till att börja med så stormar det i Härnösand. Det vill säga att regnar som fan och blåser ännu mer... och idag så har vi varit på musik och kulturskolan vilket innebär att man fick gå i 20 min i det och bli pissblöt. Efter lektionerna där avslutade vi med konditionsträning i detta härliga väder med 5 km jogg... Men nu sitter jag här pissblöt och bedrövlig på tåget och äter mitt godis som en segrare som tog mig igenom dagen och inte gav upp.

Den här veckan har varit omtumlande och uttröttande på många sätt. Dels har jag sovit dåligt och vi har blivit utmanade psykiskt och fysiskt på ett annat sätt vilket har satt sina spår. Sen vetskapen om att jag är så nära lov gör att min kropp "tar lov i förtid".

Alltså godis! Hur gott?! Nu när jag sitter här och avnjuter mitt godis till middag inser jag hur fruktansvärt och farligt gott det är. Smakerna och konsistenserna är helt gudomliga!

Nej nu ballar det ur här så jag ska fortsätta min långa resa hem och avnjuta mitt godis.

Lördag i Bollan

Nu sitter jag här i Söderhamn och väntar på att tåget som ska ta mig till Härnösand ska komma. Jag är sjukt trött, nöjd och glad över den här dagen. Vi har köttat som f*n! Jätteskönt att gå på pass igen och bara ge järnet utan att tänka på linjer, teknik osv.

I går när jag åkte ner var det sjukaste känslan. Det knöt sig i magen och hela jag förändrades typ..jättekonstigt. Men det var kul och komma ner och träffa alla människor men det märktes att hela jag blev annorlunda.

Nu vill jag bara hem till sängen så jag får sova... men kommer inte vara på Uttern först 5 över 12 eller något. Tur det blir sovmorgon imorgon!

Wonderful

Nu sitter jag på tåget mot Bollan och det känns lite underligt. Det känns som jag ska tillbaka till min förra lägenhet och ska tillbaka till estetiska. Men jag ska till Vilma och Kristoffer vilket också känns konstigt att jag ska hälsa på Vilma och inte tvärtom. Men det ska bli väldigt kul att träffa de igen.

Jag måste bara få skriva hur underbart det känns nu. Jag har hittat tillbaka till mig själv som jag anser att jag är. Jag känner mig pigg, motiverad, glad och är på allmänt bra humör. Det märks att man har lagt av så mycket onödiga tyngder ur ryggsäcken. Är det inte fantastiskt? Jag känner mig sjukt fokuserad också och jag har inga problem med att träna hela dagen och sen kunna vara pigg och glad även på kvällen. Självklart har jag dagar som är lite motigare men jag tillåter inte det att dra ner hela mig hela dagen och även dagen efter det.

Ja och imorgon är det Ess, är det inte fantastiskt? Nej nu får jag sluta skriva om allt bra så jag inte svävar iväg upp i det blå.