7 år senare



Jag önskar så innerligt att jag fick prata med dig och krama dig! Jag vill veta vad du tycker om ens prestationer. Är du stolt? Jag vill höra din röst och känna närhet sådär som en pappa bara kan. Jag vill inte att aldrig ska finnas. Jag hatar tanken av att jag verkligen aldrig kommer att träffa dig, det finns inte en chans under hela mitt liv att jag skulle kunna träffa dig. Att inse att aldrig existerar gör ont. Men det som gör mer ont är att jag glömmer! Jag, pappas lilla flicka jar glömt hur det kändes att ha en pappa. Jag kommer knappt ihåg hur din röst lät. Det gör så ont att glömma för då känner jag mig som världens sämsta dotter. Det gör ont när jag aldrig kommer veta vad du tycker om mina val. Det gör ont när man kommer ner från scenen och ser hur stolta danspapporna och armbrytarpapporna är. Men jag vet inte hur du tänker eller hade tänkt kring min armbrytning. Det finns så mycket obesvarade frågor som jag aldrig kommer få svar på, liksom alla andra som mist någon nära. Men det känns eller snarare jag vet att ingen förstår hur jag känner för jag är jag och du är du. Jag får panik när jag inser hur mycket jag glömt på 7 år och jur mycket jag kanske kommer ha glömt längre fram. Jag vet att man inte ska tänka så och jag vet att det är bra att gå vidare etc. Men det hjälper inte att få höra det för det känns som man blir dumförklarad för att man tänker på ett visst sätt och det är inte lätt att kontrollera tankar! Nu vet jag inte vad jag ska skriva längre pch kanske är det bra för det har blivit ett rätt långt inlägg. Applåd till den som läst allt. Klapp* klapp* klapp*

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback