Firande och verklighet

Igår så firade jag lite i förväg min 18-årsdag med middag, badtunna och fina vänner. Jag känner mig så lyckligt lottad då jag har såna vänner som man inye måste träffa varenda dag utan man kan träffas efter ett halvår och fortfarande ha lika fin kontakt. Det är så himla skönt för det är som lite kravlöst sådär.

Nu är jag på väg ner över igen och jag har lite panik över musikcafét på tisdag med kulturskolan. För det är en dans jag inte får till och jag har så svårt att lära mig genom att titta på en film där allt går toksnabbt! Men jag har förhoppningsvis några som har lust att öva med mig imorgon.

Fredag. Idioter är vi alla.

Nu är jag återigen på väg hem. Men den här gången till Härdal och med bussen dessutom. Vet inte om det är något att jubla över att det var med buss då jag hellre hade åkt bil men det är iaf inte vem som helst som hämtar mig i Sveg för det är ingen mindre än Sanna! Det är en väldigt fin vän måste jag säga för hon finns där för än jämt vad det än gäller.

Idag så hade vi knappt några lektioner så efter lunchen så drog vi, ett mycket trevligt gäng, ner på stan och tog en så kallad "fredagsfika". Himla trevligt var det måste jag medge! Tänk att man kan omge sig med så många fina människor trots att det finns så många idioter här i världen. Eller så är vi alla idioter men så länge man är en snäll mot en idiot så kanske de är snäll tillbaka så det kanske inte är omgivningen det är "fel" på om man är missnöjd utan det kanske är mig det är "fel" på? Ja, jag vet inte men jag måste medge att det kändes skönt att skriva att vi alla är idioter fast det beror på hur man hanterar idioten som avgör vilket bemötande just du får, hahaha! Ja alla är vi idioter eller något i den stilen.

10 000 tankar!

Nu sitter jag här igen på station i Gävle och väntar som många andra onsdagskvällar efter att tränat armbrytning. Men idag känns det lite roligare då det blev en bra träning! Jag känner att saker och ting börjar sätta sig och att jag börjar bli starkare. Det var även en tjej till där idag mer än mig det var riktigt kul, att få bryta med en "normal" hand.

Igår så hade vi även pir-dans som alla andra tisdagsmornar men igår så skulle vi visa upp en koreografi en och en det var visserligen bara jag och Frida där men ändå. I alla fall så kände jag mig inte så nervös fram tills att musiken började. Jag börjar skaka, tappar kroppskontrollen och jag fattar inte vad jag håller på med. Grejen var den att i huvudet var jag inte nervös men ändå så ballar kroppen ur av någon typ reflex eller något och när det väl börjat går det typ inte att hindra. Men jag tog mig igenom koreografin iaf och tydligen så hade det sett bra ut rent tekniskt iaf men mitt uttryck... Jag förstår inte att jag ska ha så himla svårt att visa ett sårbart uttryck?! Jag blir så arg på mig själv att jag inte kan släppa allt och bara visa Maria när hon känner något annat än att vara glad! För när jag ska dansa en koreografi där man ska vara energisk och glad går det super men när man ska lite djupare då går det åt helvete.. Jag vet inte, jag kan ju inte börja tok grina under tiden jag dansar för det känns ju konstigt? Svårt är det iaf men vi fick iaf en chans till att förbättra och tydligen gick det lite bättre den gången men jag vet att jag har långt kvar.

På söndag är det farsdag och jag ska fira min 18-årsdag lite i förväg med de hemma. Det jag skulle önska mest i hela världen som ALDRIG kommer gå att uppfylla är att få gå på Dressman och köpa en fånig skjorta till min pappa i present. Men det kommer jag ALDRIG få göra föe han ligger död nedgrävd i marken pch förruttnad och kanske på ett helt annat ställe än vart vi begravde honom eftersom benen förflyttar sig och så. Det här låter väldigt hemskt och kallt men det är precis så verkligheten ser ut! Förstår ni vad ordet ALDRIG faktiskt har för betydelse? Det vet jag och det betyder att jag inte har någon chans att kunna möta min pappa levande någonsin mer! Jag kommer aldrig kunna krama om honom eller kunna höra hans röst "live"! Förstår ni att det är helt omöjligt då jag vet att han är borta för alltid. Det ända som finns kvar är benrester någonstans nere i marken! Det är den hemska sanningen och då påstår vi att vi ska gå vidare som om man ska träffa människan längre in i framtiden. Jo jag vet vad man menar, "att man ska lära sig leva med sorgen". Men den sorgen är inte bara att leva med så det kanske finns en anledning till att man stänger ute känslor och verkligheten en stund och blir "kall". Men kan inte det få vara okej för en stund, måste man visa att det finns en sorg som knackar en på axeln och vill göra sig uppmärksammad. Kan inte den få stängas in hemma för ett par timmar?

Oj, nu blev det långt och djupt men det kanske är bra? Ja jag vet inte men det kanske kan vara "läsvärt" eller något i den stilen.