10 000 tankar!

Nu sitter jag här igen på station i Gävle och väntar som många andra onsdagskvällar efter att tränat armbrytning. Men idag känns det lite roligare då det blev en bra träning! Jag känner att saker och ting börjar sätta sig och att jag börjar bli starkare. Det var även en tjej till där idag mer än mig det var riktigt kul, att få bryta med en "normal" hand.

Igår så hade vi även pir-dans som alla andra tisdagsmornar men igår så skulle vi visa upp en koreografi en och en det var visserligen bara jag och Frida där men ändå. I alla fall så kände jag mig inte så nervös fram tills att musiken började. Jag börjar skaka, tappar kroppskontrollen och jag fattar inte vad jag håller på med. Grejen var den att i huvudet var jag inte nervös men ändå så ballar kroppen ur av någon typ reflex eller något och när det väl börjat går det typ inte att hindra. Men jag tog mig igenom koreografin iaf och tydligen så hade det sett bra ut rent tekniskt iaf men mitt uttryck... Jag förstår inte att jag ska ha så himla svårt att visa ett sårbart uttryck?! Jag blir så arg på mig själv att jag inte kan släppa allt och bara visa Maria när hon känner något annat än att vara glad! För när jag ska dansa en koreografi där man ska vara energisk och glad går det super men när man ska lite djupare då går det åt helvete.. Jag vet inte, jag kan ju inte börja tok grina under tiden jag dansar för det känns ju konstigt? Svårt är det iaf men vi fick iaf en chans till att förbättra och tydligen gick det lite bättre den gången men jag vet att jag har långt kvar.

På söndag är det farsdag och jag ska fira min 18-årsdag lite i förväg med de hemma. Det jag skulle önska mest i hela världen som ALDRIG kommer gå att uppfylla är att få gå på Dressman och köpa en fånig skjorta till min pappa i present. Men det kommer jag ALDRIG få göra föe han ligger död nedgrävd i marken pch förruttnad och kanske på ett helt annat ställe än vart vi begravde honom eftersom benen förflyttar sig och så. Det här låter väldigt hemskt och kallt men det är precis så verkligheten ser ut! Förstår ni vad ordet ALDRIG faktiskt har för betydelse? Det vet jag och det betyder att jag inte har någon chans att kunna möta min pappa levande någonsin mer! Jag kommer aldrig kunna krama om honom eller kunna höra hans röst "live"! Förstår ni att det är helt omöjligt då jag vet att han är borta för alltid. Det ända som finns kvar är benrester någonstans nere i marken! Det är den hemska sanningen och då påstår vi att vi ska gå vidare som om man ska träffa människan längre in i framtiden. Jo jag vet vad man menar, "att man ska lära sig leva med sorgen". Men den sorgen är inte bara att leva med så det kanske finns en anledning till att man stänger ute känslor och verkligheten en stund och blir "kall". Men kan inte det få vara okej för en stund, måste man visa att det finns en sorg som knackar en på axeln och vill göra sig uppmärksammad. Kan inte den få stängas in hemma för ett par timmar?

Oj, nu blev det långt och djupt men det kanske är bra? Ja jag vet inte men det kanske kan vara "läsvärt" eller något i den stilen.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback