En tankeställare och ett stort TACK!

I morse när jag slog på nyhetsmorgon var det första jag möttes av "terroristatack i Turkiet ". Det knöt sig i magen och jag insåg att det betyder att massa människor idag upplever den mardrömsdagen jag upplevde för 10år sen. Skillnaden är att det var en olyckshändelse medan det som hände inatt var planerat och arrangerat och hade inte behövt hända. Just idag så tänker jag inte på offren utan på deras anhöriga som precis blivit skadade för livet. Inte enbart på grund av vetskapen att de aldrig mer kommer träffa deras bortgångna utan även att deras tro om människor kommer att ifrågasättas. Hur kan man planera att utsätta så många för denna smärta? Varför är människan så opålitlig och självisk? Jag kan tänka mig att dessa frågor rusar genom deras huvud om och om igen. 

Samtidigt som jag blir otroligt arg på att detta sker frekvent är jag samtidigt otroligt glad och tacksam efter att ha läst alla fina kommentarer jag fick igår på mitt tidigare inlägg. Det gör att jag vet att det finns otroligt många fina och hjälpsamma människor också här i världen. Jag blir alldeles varm när jag tänker på hur jag i alla hast satte mig för att bara få skriva av mig innan jobbet i hopp om att min mamma och mina kompisar skulle se. När det sen visade sig att inlägget skulle få över 1000 sidvisningar och massa fina kommentarer blir jag hoppfull om människans förmåga i att känna sympati och empati. Fortsätt att vara ni för ni är bäst!

Puss och kram och tack för allt! 

10 år senare

 

För 10 år sedan vändes hela mitt liv upp och ner. För 10 år sedan trodde jag att jag alltid skulle bo i Duvberg med båda mina föräldrar och att allt skulle vara precis så som vardagen hade sett ut under mina första 10 år i livet. Men kl.06.00 för 10 år sedan tog mitt liv en hel omvändning för det var då jag blev väckt hemma hos min bästa vän av hennes mamma med orden "du måste vakna, din pappa är allvarligt sjuk och ligger på sjukhus i Umeå och din farmor och farfar kommer och hämtar dig om en kvart". Jag minns att jag tänkte att det här inte kan vara sant men ändå klev jag upp och gjorde mig i ordning för att möta min värsta mardröm. Jag minns även att vi var helt tysta när vi väntade på att jag skulle bli hämtad och efter det är det helt svart. 

 

När vi väl kom fram till Umeå och klev in det rum där Mamma, Momma, Lisa och Anders satt så förstod jag att detta inte var ett skämt. Jag ser fortfarande bilderna i huvudet av alla rödgråtna blickar som mötte oss i dörren och som brast ut i mer gråt när vi klev in. När jag satte mig bredvid mamma så brast det och jag förstod att det verkligen var sant. Det var också då jag fick reda på att det inte var sjuk han var utan att han hade varit med om en arbetsplatsolycka. En olycka?! Så han är skadad? Allvarligt skada?! Det var frågorna som rusade igenom mitt huvud och det var också de jag fick svar på när en utav läkarna kom in och hade även med sig en kurator. De orden som det sa ekar fortafarande genom mitt huvud "det är inte frågan om han ska dö utan när". Då förstod jag att min pappa inte kommer att följa med mig hem igen. 

 

Var enda sekund jag fick vara i samma rum som honom tog jag. Jag satt bara där och grät otröstlig och förtvivlad. Den känslan av hjälplöshet och frustration var outhärdlig och den sitter fortfarande kvar. Att sitta bredvid och titta på när din stora idol och varmaste trygghet i livet dör framför ögonen på dig är inget som jag önskar någon annan. Att veta att jag inte kunde rädda honom utan att det ända jag kunde göra var att se honom lida mot en självklar död. Än idag så rusar bilderna igenom huvudet på när han låg där med respirator och hela hans kropp skakade på grund av den höga febern och känslan av hur varm han var när jag kramade honom utan att han kunde krama tillbaka sitter som fast etsat.

 

Jag minns den natten då han dog och vi skulle sova på hotellet som låg bredvid sjukhuset. Den smärtan som ilar genom hela kroppen gjorde att jag ville bara dö. Jag ville inte leva utan min hjälte och stora förebild och bästa kompis. Det livet gjorde för ont.

 

Dagen där på fick vi ta ett sista farväl av honom men den här gången var han död. Han var allt annat än det han var för mig. Han var kall, blek och hård. Min pappa var den varmaste och den mest färgsprakande själen i världen. Jag kommer ihåg att han hade ett utav min pärlarmband på sig fast som en ring eftersom jag ville att han skulle ha det så att han kunde minnas mig om vi någon gång skulle ses igen. För då förstod jag inte innebörden i ordet Aldrig. Jag förstod inte att aldrig var något definitivt. Jag förstod heller inte att det aldrig blir någon nästa gång och då hade jag fortfarande en tro eller i alla fall ett hopp om att det kanske finns något efter det här livet som gör att vi kan träffas och dansa och ha roligt igen. På grund av det så vet jag att jag tyckte att det var en lättnad när jag såg att han log lite trotts att han var död för det gav mig hopp om att han kanske åtminstone är lycklig där han är nu. 

 

 

Allt det här gör fortfarande fruktansvärt ont och många gånger så ont att livet känns outhärdligt långt. Men skillnaden idag och för 10år sedan är att jag har hittat fler värktabletter som hämmar smärtan för en stund i form av otroligt fina relationer. Om jag inte hade haft alla fina människor runt omkring mig hade jag nog följt efter min pappa ganska fort där efter. Men på grund av att fler människor och djur kunnat visa mig världens alla färger och allt som finns att upptäcka har jag valt att stanna kvar och insett att jag är nog inte riktigt färdig än. Jag har lite kvar att avsluta i form av det min underbara pappa hade på börjat.

 

För ett par månader sen såg jag en film som slutade i form av en dikt som jag anser var väldigt träffande:

Weeping willow with your tears running down, Why do you always weep and frown, Is it because he left you one day, Is it because he could not stay, On your branches he would swing, Do you long for the happiness that they would bring, He found shelter in your shade, He thought his laughter would never fade, Weeping willow stop your tears, There is something to calm your fears, You think death as if you forever part, But I know he'll always be in your heart.