21

Idag fyller jag alltså 21år. Det innebär inget speciellt egentligen förutom om jag hade varit i USA fördå hade jag kunnat komma in på klubbar nu. Men förutom att det är min födelsedag idag så har min pappa namnsdag och det är farsdag... Jag minns när jag fyllde 10 år och det sammanföll med farsdag. Jag var lite tjurig och tyckte precis som många andra barn i den åldern att den dagen skulle vara min och inte någon annans. Idag är jag glad att jag och pappa hade den dagen tillsammans då det vara den sista födelsedagen han var med mig. 
 
Jag har verkligen en hat-kärlek till den här dagen. För jag älskar min pappa mer än någon kan ana och jag skulle kunna fira det faktum att han var min pappa varje dag. Men jag saknar honom också så otroligt mycket vilket gör att alla bilder och all reklam och alla texter i socialamedier gör så ont att se för det påminner mig om den sista farsdag jag hade med min pappa fokuserade jag bara på mig och inte på honom. Det låter säkert otroligt töntigt men det är sådana små saker som gör ont idag. Alla de stunder man inte fokuserade eller prioriterade tiden med honom för att ens ego ville att det skulle handla om mig. Det har gjort att jag idag försöker se till vad är det som kommer vara viktigt för mig i nuet. Jag tror att det är viktigt att öppna ögonen och se allt som händer här och nu och inte bara fokusera på vad som komma skall och i det bara följa vad ens ego vill accomplish framöve.
 
Men något som känns helt sjukt är att det bara är FEM veckor kvar till jullov?! Det är i princip inget. Vilket känns läskigt men också skönt för då är det inte så lång tid kvar tills jag får träffa Musse. Jag saknar honom varje dag.. Musse är så otroligt viktig för att jag ska funka som människa och kunna komma ner i varv men också för att kunna lindra ångesten. Den hunden är typ magisk och snart får jag träffa honom igen.
 
 

Perspektiv och så vidare

Just nu sitter jag och väntar på flyget som ska ta mig från Luleå till Arlanda. Den här veckan har jag alltså spenderat i Piteå hos Igor vilket var otroligt skönt att få komma iväg lite och få lite distans och få lite ny energi och inspiration. Det är nyttigt tror jag att variera sitt klimat och vad man gör för att på så sätt få lite perpektiv och kunna uppskatta nya saker då ögonen och synfältet har fått öppnats upp och kan ta in andra delar i vardagen som i vanligafall kanske faller i glömska då synfältet blir smalare och smalare genom alla rutiner och vardag. Man vet hela tiden vart man är påväg och har därför inte synfältet tillräckligt öppet för att se allt som händer runt omkring. Så blir det för mig när jag hamnar i min dansbubbla och då är det nyttigt att kliva ut ur den en liten stund för att kunna vidga den och hitta mer vägar att nyttja den på maximalt sätt. 
 
Jag har alltså bara 1,5 månad kvar på första terminen vilket känns konstigt och skönt och lite läskigt på samma gång. Jag har nog inte riktigt förstått först nu att jag faktiskt är påväg att förverkliga den dröm som hela tiden har kännts så långt bort. Jag har tagit mig dit jag ville utan att vara helt medveten. Väldigt konstigt men det är nog det livet är, konstigt. Ja om man kollar på hela världen så är allt konstigt. Allt är ju bara massa relativiteter som vi följer slaviskt. Tänk vilken makt en relativitet har. En relativitet är något som ger en falsk trygghet men som alla vill ha. Det är lite som en trygghetsdrog.